Morgonen följde i samma stil som
gårdagkvällen. Love måste vara först på med kläder, och skulle prompt dra av
Lukas hans ytterkläder och skor när vi gjorde oss redo för dagis. Antagligen är han hungrig,
tänkte jag, eftersom han inte åt nån kvällsmat igår. Jag erbjöd därför banan,
vilken han kastade i gruset. När vi kommit en bit på väg mot dagis, kom han på
att han måste ha bananbiten som låg i gruset, så vi skulle absolut hem och
hämta den. Jag erbjöd istället den andra bananbiten som fanns i vagnen, men den
skulle han inte ha. Ville springa hem så fort jag försökte gå mot dagis, så för
att alls komma dit fick jag bära honom, skrikande och sparkande, på min vänstra
axel hela vägen. En meter barn är ganska svårt att bära, och låta honom springa
var ju inget alternativ med trafik runt omkring och Lukas i vagnen som jag
försökte putta framför mig.
Jag undrar nu stilla om jag kunde gjort annorlunda, eller om utbrotten bara ska få ha sin tid? Skulle jag gått tillbaka halva vägen hem och hämtat den grusiga bananen, eller hade det bara kommit ett annat utbrott då?
Tack för hjälp. Mvh, svettig och utmattad mamma
P.S. Jag glömde att ta med kokostopparna till jobbet i detta tumult D.S.
Jag undrar nu stilla om jag kunde gjort annorlunda, eller om utbrotten bara ska få ha sin tid? Skulle jag gått tillbaka halva vägen hem och hämtat den grusiga bananen, eller hade det bara kommit ett annat utbrott då?
Tack för hjälp. Mvh, svettig och utmattad mamma
P.S. Jag glömde att ta med kokostopparna till jobbet i detta tumult D.S.
Vännen! Vad jobbigt alltså.. Tur du kan vila upp dig på jobbet! Det sägs ju att 4-års åldern är som en tonår, massa känslor och storm som barnet inte vet vart ska ta vägen. Försök att vara saklig. Vänd inte för grusiga bananer!
SvaraRaderaTack för fina ord! Det kan bli ett ordspråk - "Vänd inte för grusiga bananer!" Ska tänka på det nästa gång det är dags för utbrott.
SvaraRaderaJag vet! Tur att man än så länge fysiskt kan bära men det är ju inte lätt. Egentligen vill man bara ge efter för bananbitar o. dyl för det blir ju bekvämast för en själv också. Vår BVC-sköterska sa att det gäller att säga ifrån redan nu för annars blir det bara värre ju äldre de blir och detta gör mig också mycket stressad. /MJ
SvaraRaderaJag skulle säga att han testar gränser och har därför extra mycket behov att de finns. Ju fler du orkar sätta, desto bättre!
SvaraRaderaKram Josefine
Hade ett stort bananbråk med Sanna och det minns hon ännu. Hon vägrade ta sin banan som jag hade skalat och jag åt då upp den av ren snälhet. Hon blev galen o skulle ha just den bananen...svårt att spy upp en banan för att dottern önskar det:). Det blev ett långt bananbråk för oss den dagen. Efteråt kommer hon ihåg bråket o har gett mig skumbananer när jag fyller år som skall påminna oss båda om det.....som tur är kommer bättre tider, man får försöka hålla ut och stå på sig. Efteråt blir det ett lite komiskt minne av det....Emil har klädbråk varje dag nu. Han kallar det själv för klädbråk o vet precis hur han skall lägga upp sitt morgonbråk....sällan man kommer i tid till jobbet. Kämpa på 5åringar är helt ljuvliga kan jag lova och snart är ni där istället. I efterhand inser jag att vi var hysteriskt nojjiga över att sanna skulle bli hungrig eller vara hungrig och jag tror att det är därför hon haft så mycket matbråk. De överlever om de har kurrande mage ibland ska man nog försöka intala sig även om man är hjärntvättad att de skall äta var 3e timme från BVC. Vi hejjar på dig! kram ak
SvaraRaderaTack alla KÄRA, för peppande svar! Och spännande med bananbråket, A-K, att det har blivit ett minne för livet :-) Nej, jag tänkte nog egentligen inte gå tillbaka för den grusiga bananen, och att sätta gränser är ju såklart jätteviktigt. Jag tycker de allra svåraste situationerna är som den igår, när det går till något slags fysiskt fasthållande som jag nästan inte klarar och verkligen inte gillar. Att låta honom springa ut i trafiken eller in i några buskar där jag inte hittar honom när morgonen är mörk och Lukas sitter i vagnen går ju inte. Och att bära honom uppe på axeln vilt sparkande med vinterskorna är supertufft, för det känns hemskt att hålla fast honom så. Jag vet liksom inte hur jag hade hanterat det om jag inte hade kunnat hålla honom - om han hade varit 1,20 meter och vägt 5 kg till! Så jag hoppas att utbrotten minskar eller blir mer hanterliga ju större han blir...
SvaraRadera